Välkommen till Resebloggen för 50-plussare!
Jag heter Ingvor Farinotte och fyller 60 år i september 2016. Jag är vad Amelia Adamo kallar för en ”mappie”.
En mappie är en man eller kvinna i sin bästa fas i livet – den tredje åldern, som Patricia Tudor Sandahl kallar den. Det är när barnen flyttat hemifrån, ekonomin är bättre än någonsin och du i bästa fall har en livskamrat att dela allt det där du kan göra nu med, som du inte kunde göra som ung. Och inte som medelålders heller – för då var du mitt i livet och vardagen tog all din tid och kraft.
Du är någonstans mellan 50 – 70 år. Du är någorlunda frisk. Du har din nyfikenhet kvar och du vill fortfarande njuta av livet. Du vill kort sagt leva tills du dör, och du har stora möjligheter att göra det. Men det krävs mod.
Min livskamrat, Daniel och jag delar en passion. Att resa och få uppleva andra kulturer, möten med människor och gärna sol och värme, barfota i sanden. Och nu, som mappiesar, har vi större möjlighet att göra det än någonsin.
Daniel är fransk och jobbar som kock på en förskola i Stockholm. Själv har jag världens roligaste jobb som pressansvarig på Danderyds sjukhus. Vi har tre gemensamma barn som pluggar på lite olika ställen i Sverige. Sebastien, 28 år, i Stockholm, Isabelle, 26 år, i Piteå och Amelie, 24 år, i Uppsala.
Eftersom både Daniel och jag fortfarande jobbar heltid, får vi pussla med semesterdagar och tjänstledighet för att kunna leva vår dröm. Hittills har det gått väldigt bra.
Vi har besökt olika länder på alla kontinenter utom Sydamerika och Oceanien. Från Island i norr, till Bali i söder. Båda med sin fascination men väldigt olika varandra.
Jag är glad att vi fortfarande har kontinenter kvar att besöka. Det gäller bara att hålla sig frisk. Det är det största hotet för oss mappiesar. Därför gäller det att vara rädd om sin hälsa och göra det man kan för att behålla den. Här är kost och motion bland det viktigaste. Men även inställning till livet och en ambition att inte stressa och oroa sig i onödan. Till min hjälp försöker jag leva efter devisen: Hjälp mig att acceptera det jag inte kan förändra, modet att förändra det jag kan, och förmågan att inse skillnaden.
Hittills har den insikten inte riktigt mognat i mig då jag oftast tror att ingenting är omöjligt och att allt kan förändras. Men jag är i alla fall medveten om hur jag fungerar och det är en bra början...
Du måste inte vänta tills du blir pensionär! Faktum är att vi orkar mindre och mindre ju äldre vi blir. Det gäller nog inte Gunde Svan och Ingemar Stenmark, men för de flesta av oss andra.
Du behöver inte vara helt frisk heller. Vem är det i vår ålder? Själv har jag en frozen shoulder i vänster arm sedan drygt 1,5 år tillbaka. I min andra arm har jag impingement, enligt läkarna. Men det är mycket bättre nu och jag räknar med att Daniel bär väskorna ett tag till. Han får också bära min resemadrass (5 kg). Han är van och han gör det med glädje, annars skulle jag inte kunna följa med eftersom jag har kronisk smärta lite överallt på kroppen. Men det hindrar mig inte från att resa. Kanske för att jag är lyckligt lottad med världens bästa livskamrat, tillika caddie.
Jag önskar att jag hade börjat med den här bloggen lite tidigare. Då hade jag kunnat skriva om vackra Halong Bay, norr om Hanoi – en stad som också är värd sin historia. Miljontals mopeder hindrar dig från att gå över gatan där, men annars finns det mycket att uppleva. Detsamma gäller Saigon, eller Ho Chi Minh som staden heter nu. Vietnam har mycket att erbjuda och dit åker vi nog fler gånger. Då kan jag skriva om det i bloggen.
Jag har varit på många platser i Asien förutom Vietnam. Framför allt i Thailand som jag besökte första gången under senare delen av 1990-talet. 2007 köpte vi ett hus där i den lilla fiskebyn Mae Phim som ligger på östkusten, vid turistön Koh Samet. Till Mae Phim försöker vi åka varje år och har vi möjlighet tar vi en resa därifrån med ett lågprisbolag till något av de exotiska länderna runt omkring.
T ex har vi varit i Kuala Lumpur, Malaysia, de mest intressanta orterna på Bali i Indonesien, Angkor Wat och en del byar i Kambodja samt ett par resor till Vietnam. Dessutom har vi rest runt mycket i Thailand under alla år. Från Chiang Mai i norr till Phuket i söder. Inte minst 2011 när jag skrev ett resereportage för tidningen M-magasin om hur det var att båtluffa i Thailand som mappie.
Efter 25 år tillsammans förnyade Daniel och jag våra bröllopslöften på Ao Kai-stranden i Mae Phim. En fantastisk upplevelse där fem munkar gav oss sin välsignelse och festen varade tills solen gick upp. Våra tre barn var med tillsammans med alla vänner, fem olika nationaliteter, som vi har lärt känna i lilla Mae Phim. Jag skrev också ett reportage om bröllopet i tidningen M-magasin som publicerades sommaren 2011. Kanske publicerar jag fler bilder och berättar om bröllopet längre fram i bloggen.
Vi var på Krabi med hela familjen 2004 dagen innan tsunamin kom. Vi måste ha haft någon högre makt som vakade över oss, för vi var på väg till Khao Lak på juldagen men ändrade oss i sista minuten och flög till Koh Samui i stället. Barnen, som var tonåringar då, ville hellre åka till en plats med lite party och shopping. Vi lyssnade tack och lov.
Jag vill helst inte tänka på vad som hade hänt om vi hade åkt som planerat till Khao Lak. Är bara ödmjukt och innerligt tacksam för att det inte blev så.
Det absolut finaste med Thailand, förutom värme, sol, bad och fantastisk mat, är thailändarna själva. Vi västerlänningar har mycket att lära av dem.
Med den bakgrunden vill jag bjuda in alla som vill, i alla åldrar och kön, att följa min blogg som ska handla om resor och strapatser som jag och Daniel ska göra. Halvt lytta, halvt döva och halvt blinda ska vi utmana ödet på spännande platser runtom i världen. Det kommer att hålla oss unga ett tag till!
