seniorbackpacking.blogg.se

Eftersom vi kände oss ”snuvade” på semestern i Filippinerna, och hade en dålig upplevelse i kroppen efter båtäventyret där, bestämde vi oss för att ta en minisemester på Koh Chang i alla fall. Där kunde vi göra flera båtutflykter och om vi mindes rätt skulle de vara häftiga med härliga upplevelser och fina ö-besök.

En taxi skulle kosta 2 300 baht från huset till piren i Trat.

-          Nej, det är vansinniga priser, tyckte Daniel. Vi tar en minibuss från Ban Phe, de kostar bara 250 baht/person.

Jag visste att chaufförerna i de där minibussarna kunde köra som galna biltjuvar och jag hade lovat mig, för länge sedan, att aldrig åka med dem igen. Men minnet sviktar ibland, t ex när snålsaften lägger sig som en blöt filt över förnuftet… Återigen lät jag mig övertygas om att jag överdriver, jag är inte bilrädd längre.

Vi släpade våra väskor från huset till strandvägen där vi väntade på en Son taow i säkert 30 minuter. Väl framme i Ban Phe blev vi hänvisade till en minibuss som skulle gå till Koh Chang kl 11.30 så vi behövde bara vänta där i ca 45 minuter innan vi var på väg.

Jag var inte förberedd. Min bilrädsla i Thailand hade lugnat sig avsevärt eftersom jag mer eller mindre bara gillade läget numera, även när jag tyckte att det gick lite väl fort eller att de körde om precis innan en kurva. Men – jag hade inte förberett mig på det här!

Så fort vi kom ut på Sukhumvit, den stora vägen, satte chauffören gaspedalen i botten och sedan var det rena rallyt i ca 2,5 timme. Och jag överdriver inte! Han körde i sick-sack mellan bilarna i ca 140 km/h. Till och med Daniel blundade ibland.

”Chauffören och passagerarna får inte dricka alkohol under färden”, stod det på en skylt inne i bilen. Det var väl för väl – men kanske chauffören hade druckit lite innan?

Jag hatade mig själv för att jag återigen hade placerat mig i en situation som var livsfarlig. Jag hade mycket mer dödsångest i den här bilen än vad jag någonsin hade ute på havet i Filippinerna. Med de undermåliga säkerhetsbälten som fanns skulle vi dö på en sekund om vi kraschade i den här farten.

-          Jag åker taxi tillbaka. Du får åka vad du vill, sa jag elakt till Daniel. Jag sätter mig aldrig mer i en minibuss, om jag nu kommer fram levande.

Daniel gav sig direkt. Till och med han var rädd.

Bilfärja utan finesser

Självklart tog det ett tag innan vi kom fram till själva piren. Chauffören tog oss till ett försäljningsställe där vi förväntade oss att boka resan tillbaka. Vi gick med på att boka färjebiljetter (bara 100 baht/resa/person) men vägrade boka taxi. Trots att säljaren gick ner från 3 500 baht för taxi hem, till 3 000 baht. Jag sa att vi hör av oss, annars hade vi aldrig kommit iväg till piren som hon till slut skjutsade oss till.

Färjan från piren i Trat var inte vacker, men den gjorde jobbet. OCH – jag såg vilda delfiner leka i vattnet både på väg till Koh Chang och tillbaka. Det var en fin bonus.

Det finns två bilfärjor mellan Trat och Koh Chang så det gäller att hålla reda på vilken av dessa som man har bokat. I synnerhet om du bokar pick up med taxi på Trat-sidan.

Framme i Koh Chang

Färjan tog bara 45 minuter och väl framme i turistorten Koh Chang, Thailands näst största ö efter Phuket, var allt organiserat. 12 passagerare packades in i en taxi-lastbil och alla fick betala 100 baht var för att bli skjutsade till sitt hotell. Oavsett var det låg i Koh Chang.

Så här ser det ut när man anländer till CentrePoint Ferry i Koh Chang. Taxibilarna väntar på sina passagerare a 100 baht/styck.

 

Vi hade bokat via Agoda tre nätter på White sand beach och tre nätter på Khlong beach, ca 10 minuter med taxi från White sand beach.

 

Vet inte om det framgår av bilden, men det var rätt sunkigt på bakgården från vårt hotell med Hillside-view.

 

Hotellet på White sand beach hette Sang buri resort och var jättefint. Vi hade visserligen bokat det billigaste rummet för 2 200 baht/natt, Hillside, med utsikt mot bakgården. Men vad gjorde det? Vi hade tillgång till den fantastiska poolen som alla andra.

 

Utsikten från pollen låg i stark kontrast till utsikten från vårt rum. Inte konstigt att vi tillbringade mer tid här än på rummet...

 

Men om utsikten var lite sunkig kändes "insikten" så mycket bättre. Så här såg det ut på sängen en dag.

Redan första kvällen bokade vi en utflykt till nästa dag. Jag ville boka alla utflykter på en gång (helst 4) men tack och lov var Daniel klok och sa att vi tar en i taget. Förr kunde man pruta ganska rejält om man bokade flera utflykter samtidigt, men nu hade alla fasta priser. 700, 800 och 1 390 baht/person för de vanligaste snorklingsutflykterna i olika båtar och med olika antal ö-besök. Helt överkomligt. Vi bokade med speedboat för 800 baht/person och besök till 4 öar.

På morgonen öste regnet ner, det kändes som att himlen hade öppnat sig. Efter frukost fick jag dessutom magknip och det var inte bara magknip… Knipet hade sina konsekvenser.

Som tur var fick vi boka om i sista sekunden – när bilen redan hade kommit till vårt hotell - till dagen därpå.

Magen lugnade ner sig och vi spenderade dagen vid den vackra poolen med utsikt över havet. På kvällen gick vi till en musikbar där ett band spelade blues och soul. Två ”gamla gubbar” var helt otroliga. Vokalisten spelade gitarr åt fel håll (precis som Jimi Hendrix) och han var nästan lika bra som Jimi. Synd att det inte går att förmedla musiken här på bloggen.

Basisten och trummisen var unga, duktiga killar som kompade de erfarna "gubbarna". Det svängde!                  

De var lite kinkiga på den där musikbaren på White sand beach. Tillät varken vapen eller knark....

 

De gillade verkligen sin musik där på Oodies Music Bar. Vi också...

 

Härlig speedboat-utflykt till 4 öar

Dagen efter krånglade varken magen eller vädret. Visst var det mulet, och det regnade lite på morgonen, men vädret blev bättre under dagen.

På den här fina ön stannade vi och åt en riktigt god lunch. Enkel förstås, men vällagad och nästan varm.

 

Vi var de enda svenskarna på båten och förutom två killar från Serbien, fanns det inga andra falanger. Ett gäng studenter, troligen från Bangkok, var med och en underbar liten thailändsk familj som sannolikt kom från väldigt goda förhållanden. Totalt var vi runt 18-20 personer i båten.

 

Glad? Bara lite... 

 

Så här ser de lite större snorklingbåtarna ut. En utflykt med dem kostar 700 baht/person, inkl lunch.

Första snorklingstoppet var efter ca 1 timme. Helt okej även om det inte var det vackraste jag någonsin varit med om. Fina koraller och en hel del fiskar. Själv fascineras jag mer av de små neontetrorna som kommer i stim, än de stora fiskarna där vissa är väldigt färggranna. Det skönaste för mig, är att ligga och flyta mer eller mindre, och hänföras av allt det förunderliga jag ser på havsbotten. Jag brukar tänka att så här kanske det ser ut på månen? Ja, utan fiskarna förstås.

Det är rogivande tills du simmar in i stimmet av oranga asiater som är överallt. De är glada och skrattar hela tiden, samtidigt som de håller i varandra och blir mer eller mindre ogenomträngliga. De flesta av dem snorklar inte ens och många av dem kan inte simma, därav de oranga flytvästarna. Så det blir du som får väja och det känns helt okej. Många av dem är thailändare och det är du som är på besök i deras land – inte tvärtom!

Shit happens

Helt skadefri tror jag ingen utflykt i Thailand är. Den thailändska mamman, som höll i sin lilla rädda flicka när hon skulle snorkla för första gången, tappade balansen av en våg och sköt ifrån med sin fot precis på en sjöborre, en sk tagghuding. De finns ÖVERALLT på korallerna och de ska hålla sig ifrån. Det finns ”hakar” på deras taggar, som letar sig in under huden och fastnar där likt ”stickor i foten”. Problemet är bara att de inte är lika enkla att ta bort. Oftast får man besöka en klinik.

Tyvärr gjorde Daniel sig illa också. Det var när han skulle ta sig upp i båten, på en stålstege som både är hal och gör ont när kroppstyngden ligger på. Han halkade och det knakade till i knät, men han kände inte så mycket av det direkt efteråt. Inte förrän vi kom hem.

Koh Chang International Clinic

Koh Chang har blivit något av en turistfälla. Vi hade hört att det skulle finnas mycket ryssar där, men det upplevde vi inte. Däremot ägdes Koh Chang International Clinic av ryssar.

När vi kom tillbaka från den fina båtturen fick Daniel väldigt ont i knät. Han kunde inte stödja på det alls, och vi frågade i receptionen på vårt hotell var det fanns en klinik han kunde besöka. En taxi tog Daniel till kliniken (som alltså var privat).

-          Do you have insurance? var det första den hårt sminkade ryska kvinnan frågade Daniel när han kom instapplandes. När han svarade ”yes” fortsatte hon;

-          Just to meet a doctor will cost you 4 000 baht. If he needs to do any treatment at all on you, the cost starts with 20 000 baht but normally the cost will be at least 40 000 baht (ca 11 000 SEK).

-          Hm, sa Daniel och stapplade ut från kliniken igen. Kvinnan – var hon en sköterska? – hade inte ens frågat Daniel vad det var han sökte för. Hon hade bara pratat om pengar.

Det blev bara en natt av de bokade tre, på det vackra hotellet Ramayanaa vid Khlong beach. Det kanske var lika bra, för sängen, som ser himmelsk ut, var stenhård att ligga på.

 

Tyvärr blev det bara värre. Daniel kunde inte ens ta sig till vårt hotellrum som låg en liten bit bort utan fick ta hotellets ”golfbil” till och från rummet. Vi insåg att det bästa vi kunde göra var att än en gång avbryta en semestertur, den här gången i Koh Chang, och åka hem. Återigen förlorade vi förbokade och betalda hotellnätter, men det viktigaste var ändå att Daniel fick sitt knä undersökt. Och det skulle ske på Bangkok Hospital i Rayong, där de har fantastisk utrustning och duktiga läkare.

 

Som vanligt hade vi husdjur på rummet. Ja, i det här fallet utanför tack och lov. På balkongdörrarna klättrade en gecko omkring och utanför vår dörr låg en söt katt och spann. I Thailand är du aldrig ensam.

Så vi ringde vår taxikontakt och bokade en hemresa från piren i Trat för 2 300 baht. Hotellet erbjöd också taxiresa hem för ”bara” 8 000 baht. Det lönar sig att kolla taxipriser med andra ord.

En Son Taow-taxi från hotellet till piren kostade 700 baht – vilket är ungefär vad du skulle få betala för en taxi i Sverige! Koh Chang har verkligen blivit en turistfälla, men vi hade inget val.

Vi möttes av en thailändsk cowboy - det var vår taxikille. Han hade krokodilläderskor och likadan livrem. På förarsätet hängde en gigantisk cowboyhatt, kanske även den i krokodilskinn, vad vet jag. Men killen var supertrevlig och körde något saktare än den galna killen som tog oss hit. Snart skulle vi vara hemma.

Bangkok hospital i Rayong

Alldeles nyss pratade jag i telefon med Daniel som är på Bangkok Hospital. Servicen där är extrem. De drar runt med honom i en rullstol överallt och jag tror att han har sin egen "sköterska" som tar hand om honom hela tiden. Han har fått träffa en läkare och en första röntgen visade att han i alla fall inte hade några frakturer. Nyss hade de även gjort en magnetröntgen. Det som kan ta 4 månader i Sverige hade tagit lite drygt 40 minuter på sjukhuset i Rayong. Alltid något.

Nu var han i matsalen och åt lunch i sin rullstol. Han kände sig som en kung och var vid gott mod. Allt kommer att ordna sig... Jag får berätta senare vad röntgen visade.

KLICKA PÅ PLUSSET HÖGST UPP PÅ BLOGGSIDAN TILL HÖGER, OM DU VILL BLI FÖLJARE