Två svenskar försvunna under båtutflykt i Filippinerna
Daniel och jag är vana att boka våra utflykter på gatan. Vi tycker att vi är smarta. För vi tjänar några kronor. Så även denna gång. Resan till Oslob skulle kosta 1500 pesos/person om vi bokade på hotellet. Och vi dealade till oss samma resa på gatan i Alona beach för bara 800 pesos/person. Trodde vi.
Vi skulle bli hämtade kl 05.50 på hotellet med en triciclette. Vi var klara för avfärd redan 05.37 och väntade. Och väntade. När klockan började närma sig sex fick vi receptionisten att ringa numret på biljetten. Ingen triciclette var på väg. Däremot kunde de hämta upp oss på moped.
Det kom bara en moped. Vi hade att välja på att stanna hemma eller bänka oss båda två, plus packningen, bakom den lilla åldriga filippinen som fick ”känna min kropp emot sin”. Jag hoppas han tyckte det var behagligare än jag tyckte. Jag hade att välja på att sitta längst ut, utan fotstöd och med risk för att ramla av, eller mitt emellan två stadiga män. Valet var enkelt.
När vi kom ner till stranden blev jag väldigt skeptisk. Vi hade bokat med en större båt för 35 passagerare men blev hänvisade till en liten flottliknande spindelbåt avsedd för kanske max åtta personer. Och det satt redan 13 unga personer i båten. Det enda som fanns kvar var platser utanför tälttaket, i fören.
Men när vi skulle hämta upp en person till kunde jag inte hålla mig längre. Jag sa till ungdomarna i båten ”No, it can´t be possible with one more person. This boat is already too small for all of us.”
De såg mig som en äldre, överbekymrad person som borde stannat hemma om hon inte pallar trycket. Ingen vill ha morsan med i båten….
Ut över öppet hav i en kanot med vingar
Båtresan skulle ta två timmar. Den tog fyra.
Idag vet vi att det inte är tillåtet att gå från Alona beach till Oslob med mindre båtar eftersom färden går över öppet hav där det går stora, farliga vågor som inte lämpar sig för mindre båtar.
Men det visste vi inte då, även om min magkänsla sa det. Men morsan var tyst.
När det hade gått två timmar och vi fortfarande var ute på havet med land skymtande som en svag dimma långt borta, började några undra hur långt det var kvar. ”Kaptenen”, som inte var någon kapten alls skulle det visa sig, pratade ingen engelska alls och inte hans medhjälpare heller. Så vi fick inga svar.
Förutom fem asiater fanns det tre yngre tyskar (som lyckligtvis för dem hade bokat rum på ön som vi skulle till och kunde stanna där), ett holländskt par, två tjejer från Estland och en kille från Finland med på båten till Oslob. Hem skulle ännu ett par från Holland vara med.
Motorkrångel in the middle of nowhere
Jag sa ingenting men höll andan mer eller mindre tills man återigen kunde höra ett motorliknande läte. När båten började gå igen gav några av ungdomarna ifrån sig lite uppmuntrande läten, men jag tror ingen av dem upplevde någon känsla av fara. Vad beror det på? Är det för att man som ung tror att man är odödlig? Att allt ordnar sig genom någon slags naturlag? Att ingenting ont kan hända när solen skiner?
Framme i Oslob väntade nya utmaningar
Eftersom vår kapten inte alls var någon sjöman hade han svåra problem med att lägga till när vi kom fram. Vi var den enda lilla båten där. De andra båtarna var mer än dubbelt så stora som vår.
Att simma med valhajar
Vi ville göra en utflykt till Oslob för där kan man få simma med ”vilda” valhajar. Det fick vi också, men så här i efterhand kan jag säga att det var det minst skrämmande på vår resa.
Först fick man registrera sig, sedan bli informerade om vilka regler som gäller. Om du t ex simmar närmare än fyra meter från hajen kan du få fängelse i upp till 4 månader. Eller höga böter. Självklart fick man inte heller röra dem (vem skulle vilja göra det?).
Vi fick åka ut i en liten kanot tillsammans med de två tjejerna från Estland. Två filippinska guider var med i båten, de skulle fotografera oss tillsammans med valhajen lovade dem. Bara 500 pesos. Att snorkla med valhajarna kostade 1000 pesos/person. Flytväst var obligatorisk men om vi var skickliga simmare kunde vi ta av oss dem när vi skulle hoppa i. Annars skulle vi ju inte kunna dyka ner till valhajarna. Intressant logik.
Guiderna lockade till sig valhajarna genom att kasta ut bröd. Sannolikt var de inte så vilda utan mer tama och förhindrade att simma utanför ett inhägnat område. Dessutom fick de leva på bröd i stället för fisk som är deras normala föda. Inte var de skygga för människor heller.
Daniel och jag kastade oss ohämmat i vattnet – utan flytvästar naturligtvis. Beredda att njuta av varenda sekund när vi slutligen nått vårt mål efter alla strapatser ute på havet. Flickorna från Estland var mer försiktiga och höll sig i räcket utanför båten. Kollade läget först.
Valhajarna var verkligen imponerande. Mycket häftig upplevelse att få simma så nära dem. Men vi var garanterat närmare än 4 meter och flera gånger fick jag simma bort för att undvika en dask av deras stjärtfena. Daniel rörde vid dem flera gånger då han inte hann undan. Det gick inte att vara längre bort från dem för båtarna låg runt omkring oss och guiderna skrek hela tiden på oss att vi skulle dyka ner i vattnet när hajen simmade förbi, så att de kunde ta bra bilder.
Det var lite hysteriska 30 minuter där i vattnet, men ändå en once-in-a-lifetime-experince rikare. Anledningen till varför vi över huvud taget ville resa som backpackers till Filippinerna – att få uppleva nya saker.
I stället för att ens försöka oss på att kravla upp i den lilla kanoten, frågade jag om det var okej att vi simmade iland i stället. Det gick bra och det var inte långt.
Bilderna blev roliga och vårt enda bevis på att vi faktiskt har simmat med valhajar en gång i vårt liv.
Ångest inför tillbakaresan
Efter en snabb lunch var det dags för hemresa. I samma lilla båt med en motor som krånglade. Att jag över huvud taget gick med på att göra det, är psykologiskt intressant. Jag frågade runt om man kunde köpa en plats i någon annan båt men fick svaret att det kostar väldigt mycket, mer än 5000 pesos. Ingen verkade intresserad och Daniel var ganska oberörd inför hemresan. När ingen annan på båten visade minsta oro, inte ens koreanskan som hade varit sjuk i 4 timmar på hitresan, händer något intressant. Jag slutar lyssna på min magkänsla och avfärdar min oro som ett tecken på att jag är överkänslig.
Jag skulle ha lyssnat den här gången.
Steg ett – ta sig ut och upp i båten
Med ganska tungt hjärta, men med en öl i magen för mod, tog jag mig ut och mirakulöst nog upp i båten. Vi visste alla att vi hade fyra timmar framför oss i spindelkanoten hem, men det var bara att bita ihop.
Återigen fick Daniel och jag de mest utsatta platserna (vi var ju sist i båten igen) men, som sagt, gilla läget var det enda läget.
Vad vi dock inte visste när vi lämnade Oslob, var att nu var de höga vågorna emot oss – på alla sätt! Vi mötte dem och med en kapten som inte är kapten blev resultatet att vi dök ner i vågorna och fick kaskader av vatten på oss efter varje våg. Och vi som satt längst fram blev blötast, såklart.
Vet inte varför, men tjejerna från Estland och killen från Finland bytte plats med oss. De blev naturligtvis duschade i varje våg, men låg i solen som jag tror värmde lite. Daniel och jag satt längst ut mot fören i skuggan, och blev i princip nästan lika blöta. Det tog inte lång tid innan jag hackade tänder av kylan. Men jag svepte min genomblöta handduk om ryggen och konstigt nog hjälpte det lite mot vinden.
Stämningen på båten
De två holländska paren hade tagit de bästa platserna där man blev minst blöt (men alla blev blöta). De satt på en hyttliknande upphöjning i mitten av båten. Den koreanska flickan blev snabbt sjösjuk igen och lade sig, tillsammans med sin beskyddande pojkvän, i aktern på sidan av båten. Kineserna satt fortfarande och gosade men började ändå se lite oroade ut. Den femte asiaten, som reste ensam och inte talade med någon på hela resan, hade lagt sig ungefär i mitten av båten och gömde sitt ansikte under en skjorta. Kanske mådde han dåligt?
Det blev en ganska tryckt stämning i båten där alla for illa. Själv frös jag mycket men jobbade enormt med mig själv och min inställning. Jag peppade mig att yoga-andas och intala mig att jag är stark – jag klarar det här. Daniel tog sig längst ut i aktern för att soltorka. Det lyckades ganska bra, men i stället blev han bränd över hela ansiktet och ryggen. Jag testade att gå dit också, för att om möjligt torka lite, men jag klarade inte av att stå där. Båten krängde och gungade alldeles för mycket och jag litade inte på att jag skulle orka hålla mig kvar stående i båten. Mina armar är mycket bättre, men min vänstra frozen shoulder tål inte hur mycket som helst.
Halvvägs mitt ute på öppet hav stannar motorn
Efter ca 1,5 timme i helvetet stannar motorn. Igen. Men för gott denna gång.
Nu blir vårt äventyr mycket mer än ett äventyr. Sakta men säkert börjar alla i båten känna samma oro, men betydligt starkare, som jag gjorde innan när ingen reagerade. Men det tog ett tag.
Först förväntar sig ungdomarna att motorn går att fixa. Det gör väl kaptenen? De börjar bläddra på sina mobiler och jag går ut på aktern i solen för att om möjligt torka lite. Den finska killen därute har en mobil och han har tagit fram exakt var vi är på sin gps. Jag frågar honom om han kan skicka något nödrop på sin telefon, typ Mayday. Jag frågar även de andra ungdomarna som har mobil men får ingen respons, förutom av en av de holländska tjejerna, Miriam, att det får väl kaptenen fixa.
- Ja, det borde vara så, säger jag, men han har ingen mobil.
Varken han eller hans medhjälpare hade mobiler eller någon annan säkerhetsanordning över huvud taget för oförutsedda händelser, som den här.
Att vi befinner oss i ett kritiskt läge blir uppenbart för alla
Ganska omgående tar Miriam kommandot. Hon är något av en översittare, men i det här läget – där hon har en mobil som kan rädda oss och inte jag – ligger jag lågt.
- We are in the middle of the ocean, and our engine broke down, säger hon till receptionisten på sitt hotell. Please send a rescue team.
- What! You don’t have a rescue team????
Det visar sig att det inte finns någon sjöräddning över huvud taget här i närheten. Kanske inte i hela Filippinerna. Receptionisten lovar att försöka få tag på någon båtägare och be denne att komma ut och hämta oss.
Samtidigt driver vi snabbt åt sidan. Utan att kunna göra någonting åt det. Till en början ser det ut som att vi skulle kunna driva mot en ö som skymtade långt borta, men senare insåg vi att vi skulle driva precis emellan två öar rakt ut mot ”evigheten”, kändes det som.
Själv börjar jag tänka strategiskt. Jag inser att om vi inte blir räddade innan det blir mörkt, kommer vi att behöva tillbringa natten här ute på havet – i vår minimala båt. Då kommer jag att behöva torra kläder. Därför lade jag ut mina genomblöta kläder och handduk på däck i fören där jag även stod själv i mina blöta kläder för att om möjligt torka lite.
Jag såg att vi bara hade en halv flaska vatten kvar, som vi skulle klara oss på. Då gällde det att vara sparsam. Jag tänkte framåt samtidigt som ungdomarna fortsatte att bläddra på sina mobiler, i stället för att spara på sina batterier. Mobilerna som var den enda vägen till någon slags räddning. Men jag sade ingenting.
Irritationen på båten stiger
Miriam har lite kontakt med sitt hotell. De säger att en båt är på väg. Men tiden går.
Efter ca två timmar, utan någon båt som går i vår riktning, börjar alla bli nervösa och rädda. Nu är klockan runt fyra på eftermiddagen och om två timmar är det mörkt. Hur ska någon kunna se oss då?
Vi har skymtat båtar långt bort i horisonten och kaptenen, jag och finnen har viftat med våra oranga flytvästar i luften för att om möjligt påvisa att vi är i nöd. Men ingen båt har uppfattat våra ”nödrop”.
Att se kaptenen vifta med en lång stör där en flytväst är fastbunden i toppen, på en liten båt mitt ute i havet i Filippinerna är nästan surrealistiskt. Det kändes som att vi var med i en film typ Cast away eller Berättelsen om Pi. Vi visste att det hände i verkligheten men det var för otäckt att ta in.
Det var också intressant att se hur vi människor agerar i en krissituation. Holländarna tog över helt. Det var ju också de som hade mobiler (som vi visste om då). De ringde flera gånger - ”räddningsbåten” var på väg, men kunde inte hitta oss fick vi till svar.
Miriam började bli aggressiv. Först mot kaptenen, som hon hånade och härmade, sedan mot oss andra i båten som ”vågade” säga någonting. Med ingen båt i sikte ville jag försöka få telefonkontakt med vårt hotell som är ett dykhotell med egna båtar, som de skulle kunna skicka. Hellre flera båtar som letade efter oss, än bara en som dessutom inte kunde hitta oss.
Men Miriam vägrade att låta mig låna telefonen. Hon bara skrek att en båt är på väg och vi har redan ringt två hotell. Det räcker!
Plötsligt faller en av flytvästarna i vattnet. Vi som sitter i båten ser det och blir oroliga. Miriam skriker till kaptenen att han måste dyka i och hämta den. ”We might need them later”, vilket hon i alla fall förstod. Det fanns totalt fyra flytvästar i båten. Jag hade tagit på mig en redan vid avfärden från Oslob och jag tänkte inte ta av mig den i första taget.
Sannolikt kunde inte kaptenen eller hans medhjälpare simma. De ignorerade Miriam helt. Då skrek hon till Daniel, som stod i aktern och nyss hade spytt, att han skulle kasta sig i havet och hämta flytvästen som nu hade drivit en bit ut från båten. Han sa nej, och hade han inte gjort det så hade jag gjort det för honom. Vem hade gett Miriam rätten att dela ut order till alla andra i båten?
I stället kom finnen fram, som hittills inte sagt någonting de senaste timmarna. Han bara dök direkt från aktern och crawlade ut till flytvästen. Det var lite svårt för honom att ta den med sig tillbaka i de stora vågorna, men han kastade den framför sig och till slut kom han tillbaka till båten med den. Innan dess, ramlade ytterligare en flytväst i vattnet. Då hoppade flickan från Estland i vattnet och räddade den innan den hade en chans att driva långt från båten. Hon hade lite svårigheter att ta sig upp igen i båten men hennes vän firade ner en stege som fanns på båten, så det gick bra.
Dessa två som dök i vattnet är de enda hjältarna på den här resan, enligt mig.
En timme före mörkret
Efter tre timmar på drift och bara en timme kvar till skymningen, var stämningen låg. Fortfarande ingen båt i sikte.
Daniel satt i aktern och pratade med kaptenen. Han tyckte att han såg en båt komma och frågade kaptenen om han också såg den (Daniel kan prata med vem som helst, olika språk är inget hinder för honom…). Då skriker Miriam att han ska hålla käften, för det kommer ingen båt! Hon höll på att tappa greppet totalt, och jag fasade för vad som skulle kunna hända om vi blev fast där under natten, med tanke på hur utåtagerande hon var redan nu. Jag frågade henne vid ett tillfälle varför hon var så aggressiv. Vi var ju alla – bokstavligen – i samma båt och vi ville alla samma sak.
Resultatet blev att hon ignorerade mig ännu mer, och vi andra fick inte längre veta vad som sagts i de nya telefonkontakterna med hotellet.
Koreanskan var fortfarande sjuk och Daniel började också må riktigt dåligt. Det var nog egentligen mer dödsrädsla som fick honom att spy, än sjösjuka. Tre gånger tömde han magen över relingen, sedan låg han på britsen intill mig och var helt utmattad.
Förändringen sker
Helt plötsligt tar kinesen fram en telefon. Och han har uppkoppling! Han ringer till någon som inte svarar. Med en tunn och försiktig röst säger han ”Hallå” och väntar. I sin hand har han ett visitkort till en dykfirma! Kopplingen bryts. Jag frågar honom om han vill att jag ringer upp och pratar med dem, han nickar till svar.
När någon svarar i andra änden säger jag så tydligt och högt som möjligt i den knastrande telefonen: ”This is en emergency. We need help! We are 15 people stuck in the middle of the ocean in a boat not working and it will soon get dark. I repeat – this is an emergency.”
Damen i andra änden betvivlar mig inte ett ögonblick. Hon förstår allvaret direkt och ber att få tala med kaptenen. Han tar ovilligt telefonen och svarar henne något helt obegripligt. Jag ber att få tala med henne igen och får bekräftat att de skickar en båt för att leta efter oss.
Kanske 20 minuter senare, precis innan skymningen ser vi en båt som kör i vår riktning från horisonten. Det är vår ”räddningsbåt”. De har sett oss. De är på väg.
Räddade som på film
Den lilla, lilla vita pricken långt där borta blir större och större. Räddningsbåten närmar sig och spänningen lättar, lättnaden är överväldigande. Alla skrattar och pratar med varandra, och vi börjar packa våra saker.
Kaptenen är djupt skärrad. Han har i princip viftat med den flytvästförsedda stören under flera timmar och är säkert utmattad. Jag frågar om jag får ta en bild av honom där han sitter på huk, med två bensindunkar i fören och väntar in räddningsbåten. Det får jag inte. Något jag självklart respekterade.
Räddningsbåten är betydligt större än vår båt. En mycket muskulös, men väldigt liten filippinare, hjälper mig som nummer två upp i fören på den andra båten. Jag bryr mig inte om att vara rädd för hoppet. Jag vill bara dit!
Alla andra ”räddas” upp på den andra båten i en rasande takt. Jubelrop och skratt hörs från många. Vi sätter oss ner, gratulerar varandra och Miriam ber oss andra om ursäkt för sitt beteende. Otroligt! Jag ler tillbaka (om än motvilligt) för jag vet att hennes beteende berodde på rädsla. Någonting vi alla delade, men på olika sätt.
Vilken fantastiskt känsla. Vi ler mot varandra där vi sitter. Vår minibåt dras av den stora båten och efter ett tag är vi alla på väg. Mot räddningen. Vi fotar varandra och vi fotar våra räddare. Miriam pratar högt och forcerat med sin holländska väninna. Finnen, som sitter bredvid mig, blundar och går in i sin värld igen. En del småfryser på vägen och sveper in sig i kläder som har torkat någorlunda. Asiaten, som inte har sagt ett enda ord till någon på hela resan, och inte haft ett enda ansiktsuttryck på hela resan, sitter längst in till höger närmast kaptenen och jag kan se ett litet leende över hans läppar. Det värmer mig, och jag tillåter mig själv att känna glädje och tillförsikt igen.
Vi är på väg hem.
Mörkret faller och nya utmaningar visar sig
Vid det här laget har alla, framför allt holländarna, tagit fram sina mobiler som de ger all uppmärksamhet. Det råder lugn och tystnad, förutom Miriam som talar och skrattar högt. Jag tror att hon har behov av att få ut alla känslor som var på väg att explodera innan (och gjorde det till viss del). Alla vill bara komma hem och vi upplever att nu har vi blivit räddade.
Men det var kanske inte riktigt så.
Daniel och jag satt på höger sida av båten, nära kaptenen vid motorn. Redan efter ca 45 minuter började en ur besättningen att lysa på bensindunken (som stod precis där vi satt). Han var djupt bekymrad om det skulle räcka eller ej. Flera gånger var han tillbaka och lyste med sin ficklampa och till och med vi såg att det bara fanns lite bensin kvar i botten på dunken. En gång när han kom och skulle kolla hade han en cigarett i munnen, som han puffade på och eldflagor flög från den. Jag varnade Daniel som satt närmast och som tur var sa Daniel till killen att släcka cigaretten för annars kunde det säga ”poff”. Missnöjd kastade han cigaretten i havet.
Filippinarna talade upprört med varandra och vi tolkade det som att de var oense om ifall bensinen skulle räcka till eller ej. De hade letat efter oss i flera timmar och även om de fått all bensin som fanns kvar i vår lilla båt, skulle den nog inte räcka hela vägen hem.
En strandremsa med ljus närmar sig
För de flesta på ”räddningsbåten” var det här bara en lång transportsträcka hem. Det var kolsvart ute och många frös i den kalla vinden. Men alla var helt inställda på att komma hem.
När vi såg ljuset från strandremsan som närmade sig började många göra sig klara för att hoppa av båten och gå hem. När vi lite senare lade till där, insåg vi alla att det här var inte Alona Beach!
Var är vi? Genast började Miriam skrika på kaptenen som varken kunde eller ville svara på hennes uppfordrande frågor.
Jag berättade för henne vad vi hade sett i fråga om bensinen som höll på att ta slut, och sa att de har säkert bara gått iland här för att fylla på bensin. Hon verkade lugna sig med det svaret. Ett litet tag.
Så vi väntade. Och väntade.
Längst fram i fören var kaptenen och höll båten kvar i land med hjälp av en stör i bambu. Han var tålmodig, men kunde absolut ingen engelska. Jag var framme hos honom vid två tillfällen och frågade om det var möjligt att hoppa av båten och ta en taxi till vårt hotell. Han bara skakade på huvudet.
Vid flera tillfällen skickade Miriam fram sin pojkvän till kaptenen utan framgång. ”Give us a fucking update” skrek Miriam till kaptenen som inte förstod någonting.
Efter ca 1 timmes väntan kunde vi skymta någon på stranden. Det var en ur besättningen bärandes på en dunk. Förhoppningsvis fylld med bensin.
Han kom fram till båten, pratade med kaptenen, men gav sig iväg igen. Ingen bensin.
- Start the fucking engine, skrek Miriams pojkvän.
Så det gjorde kaptenen. Det kändes som om det bara var vi som visste att det inte fanns tillräckligt med bensin. Vi hade inte heller en aning om var vi var, och hur långt det var hem.
När vi drivit iväg en bit (motorn var på men på tomgång) simmade besättningsmannen med dunken ut till vår båt. Han klättrade upp och gick fram till kaptenen och ställde dunken bredvid den andra (där vi fortfarande satt). Daniel gick fram och kände på dunken. Den var tom.
Sista anhalten knäckte mitt mod
Jag upplevde det som att det var bara jag och Daniel som visste att vi sannolikt inte hade tillräckligt med bensin för att ta oss hem. Möjligen även den finska killen som satt bredvid oss och hade superkoll på det mesta. Men ingen annan. Allra minst Miriam och hennes kille som bara lugnt fortsatte att surfa på sina mobiler.
Efter en stund insåg vi att vi stannat till på ön som ligger 7-10 kilometer från Alona Beach, där vi tidigare hade varit och snorklat, för att försöka hitta bensin utan att lyckas. Därför styrdes kosan igen ut mot vad som kändes som öppet hav. I alla fall i det becksvarta mörkret. Filippinerna talade upprört med varandra, eftersom ingen riktigt visste om bensinen skulle ta slut ute på havet eller räcka hela vägen hem.
Då brast det för mig. Jag lovade Gud (och mig själv) att om jag bara kommer hem levande ska jag avbryta semestern här och åka hem. Direkt. Till Mae Phim. Det är alldeles för mycket äventyr för min smak i Filippinerna.
Daniel hade tillit till kaptenen. ”Han vet vad han gör” sa Daniel och trodde på det själv. Jag var inte lika övertygad.
Men ljusen från Alona Beach kom närmare och närmare. Motorn spann. Vi hade lämnat den andra båten på ön, då den säkerligen drog lika mycket soppa på släp som den stora båten.
När vi var några hundra meter ifrån stranden hände det saker med motorn. Vi gick nu på lägre än halvfart men Daniel sa att det berodde på hänsyn till de fiskbåtar som lägger nät helt utan belysning, ute på havet. Fan trot.
Mot alla odds började vi se stranden och jag räknade snabbt ut att jag kan simma in härifrån. Det gör jag om det behövs. Men det behövdes inte.
Bara ett hopp på ca 2 meter från båten ner i vattnet utanför stranden. Jag tvekade inte ens (men Daniel fick såklart ta emot mig). Han hoppade före mig, med packningen och den Daniel som sedan kom och tog emot mig gjorde det med ett brett leende. Nu var han lycklig.
Slutet gott allting gott
Vi skramlade 100 pesos var till de som hade använt sina mobiltelefoner för att ringa efter hjälp. Om de inte hade haft mobiltelefoner vill jag inte ens tänka på vad som hade hänt. Att vi då hade fått tillbringa minst en natt på havet är jag övertygad om.
Både Daniel och jag tänkte att det här kanske är slutet. Daniel hade riktig dödsångest och var helt utslagen under perioder på båten. Jag hade också dödsångest men var så himla fokuserad på hur jag skulle skydda mig och Daniel, att andra känslor inte riktigt fick plats.
Jag är också förvånad över hur jag kunde styra min kropp och mina behov. Jag kissade inte på över åtta timmar, när vi var fast i båtarna (jag som behöver gå stup i kvarten annars). Jag insåg att det inte gick, och då kunde jag stänga av. Jag var inte jättetörstig och hungrig heller, trots att jag nästan inte hade ätit någonting på hela dagen (lunchen i Osloup var minimal). Det var viktigt att spara på vattnet utifall att.
När många av oss lämnat båten ville vi bara därifrån och glömma att det här någonsin hänt. Jag gick fram till asiaterna och sa adjö. De kramade min hand och jag kunde se att de hade haft dödsångest också. Precis som Daniel och jag, skulle kineserna avbryta sin semester här och åka hem efter vad som hänt. Vi var nog inte de enda.
Jag tittade efter de estländska flickorna men såg dem inte. Jag klappade en av holländskorna på axeln och sa hejdå. Vi var hungriga och eftersom klockan närmade sig tio på kvällen visste vi att det gällde att snabbt beställa mat på något av ställena vid stranden, om vi skulle få någon mat över huvud taget det här dygnet.
När vi går efter stranden ser jag en välkänd rygg lite längre fram på gatan. Det är den finska killen som dök i efter flytvästen och inte sa många ord över huvud taget på hela resan. Han går med långa, bestämda steg framåt och försvinner bland de andra turisterna. Han vänder sig inte om.